Men nu känner jag att jag behöver skriva ned detta.
Det gör fortfarande så ont att bli av med två hundar inom loppet av en månad!
Först var det Gråhunden Mia som blev biten av en orm så hon hade hela huvudet svullet av ormbettet. Men hon såg ut att repa sig bra och var pigg och glad och sprang lös tillsammans med mina shelties när vi var utomhus.
Och syskonbarnen på 2 år älskade att gå ut och gå med denna hund i koppel då hon gick försiktigt med dem. Hon var lixom en hund som älskade allt och ville helst trycka sig så hårt mot alla som var i hennes närhet för att ge all kärlek hon bara kunde ge.
Hon var en sån här speciell hund jakthund som inte ens jagade katter. Hon älskade agility och lydnad, för några år sedan så hade jag tanken att det skulle varit kul att tävla agility med henne en gång bara för att visa alla att gråhundar kan också göra annat än jaga! Men det blev aldrig av... (jag ångrar det i dagens läge)
Hon gick bra att ha lös på gården eller på promenader, hon skulle aldrig gå längre än ca.50meter ifrån. Och hon hade absolut 100% inkallning, seriöst helt galet bra inkallning! Ibland hann man knappt säga hennes namn före hon svängt sig och kom springandes rakt fram till en.
Hur som helst där var lite om Mia.
Sen till vår Tax My! Saknaden efter denna hun är otroligt stor och obeskrivlig! Hon har lixom alltid funnits där under min uppväxt. Jag brukade alltid säga förut att jag aldrig skulle ta en Tax igen för att de är så envisa. Men nu tänker man om och skulle ändå kunna tänka sig ha den där lilla charmören i hopen av de andra sheltiesarna, My har alltid varit den där lilla halvan som gått under magarna på mina och apat efter de andra, har de fått godis för att de lagt sig ned så gjorde hon det samma.
Det som var det allra roligaste så var att My fattade tycke för min lilla Odin, redan från dag 1.
Jag kan ändå minnas hela den dagen i detalj då vi hämtade hem henne. Och hur My började söka av hennes nya hem då vi kom hem sent på kvällen. Och min ena bror låg på soffan med handen nere och hon gick mot hans hand, hans kommentar exakt var "Näij sa**n to ni häim en brölimp!" översatt "Nej sa**n tog ni hem en limpa!"..
Men han blev också charmad av henne. Det blev vi alla.
Ännu strax före hennes bortgång kunde hon få sina glädjerus så hon sprang full fart över gården så örona stod rakt ut!
Varför ska det hända saker så plötsligt, då man inte hinner förbereda sig.
Fredagen den 13!! maj så låg My på golvet på morgonen och var halvsidesförlamad, sidan som hon legat på så ville inte benen fungera som de skulle. Hon var också väldigt kall så vi försökte få upp hennes kroppstemperatur och ge henne lite massage i väntan på att veterinär skulle öppna så att vi kunde ringa och få akut tid.
Hon var ju trots allt 16 år så vi ville heller inte plåga henne med några undersökningar och behandlingar och rehabiliteringar och allt vad som kanske skulle behövas. Så beslutet var ändå ganska klart direkt.
Men det gör fortfarande så för****at ONT! Chocken, minnena, hennes dagliga skall, hennes rutiner, hennes matskål, hennes stol. Ja nästan allt påminner mig om henne vissa dagar!
